Karelen gråter

Vi har varit på en resa. På resa till Karelen. På resa till en annan värld. Till ett annat universum.

I slutet av maj 2005 hade Leena i Lilla Edet tillsammans med Unto, Kaija och Mikko konstutställningen såren. ärren. där Tuula, Kaijas kusin från Helsingfors (fi. Helsinki), sjöng karelska sånger. Berättade att den lydiska förening där hon jobbar i styrelsen i juli gör en resa till det ryska Karelen. Ville att vi skulle följa med.

När Leena av Tuula fick veta att lydiskan, ett litet östersjöfinskt språk håller på att där drunkna i det stora ryska språkhavet var saken klar: de som i Finland jobbar i stödföreningen för lydiskan, de för ju samma kamp som Leena i Sverige för sverigefinskan för att rädda ett litet språk från att dö. För att bli kvar på modersmålens världskarta. Och Erland, han har sedan sin skoltid haft ett brinnande intresse för Finland. Finlands historia. För vad som hände i andra världskriget. Vad som hänt därefter. Vi beslutade att åka med.

Så också Leena, Untos fru som har sina rötter i den del av finska Karelen som sedan andra världskriget tillhört Ryssland. Var bara fyra månader när hon tillsammans med sin familj 1944 var tvungen att lämna Karelen. Blev en av de fyrahundratusen flyktingarna i sitt eget land.

Efter många turer, många om och men med Leenas pass och Erlands visum åkte vi iväg på eftermiddagen den 19 juli. Hämtade Leena från Göta där Unto blev kvar med sin längtan. Flög till Helsingfors där Tuula mötte oss på flygplatsen i Vanda (fi. Vantaa). Åkte därifrån med flygbuss in till Helsingfors. Leena till Tuulas lägenhet och vi till en annan som vi av Tuulas vänner fick låna för vår övernattning.

Klockan halv sex på morgonen tog vi sedan vår lilla resväska och gick till järnvägsstationen där vi fick träffa alla de andra som började sin resa i Helsingfors. Träffa Marjatta som vi tidigare bara pratat i telefon med. Världens bästa Marjatta. Världens bästa reseledare. Med sitt lugn, sin varma humor, sin omtänksamhet skapade hon från första stund en stämning som vi alla trivdes med.

Vår resa, den kunde börja.

På fina finska huvudvägar med Esko som vår trygga chaufför åkte vi i en liten buss för trettiofyra personer via Lahtis (fi. Lahti), Heinola och Nyslott (fi. Savonlinna) upp till Värtsilä där vi skulle passera den finsk-ryska gränsen. Där började det drama som skulle sluta i en katastrof för Marjatta och Misha, hennes serbiska fästman. Var nära att göra det också för oss när vi på den ryska sidan mötte de hårdföra gränsvakterna som inte ville släppa in Leena i Ryssland. Godkände inte hennes finska pass, det snabbpass som hon i sista stund före resan hade lyckats skaffa i Sverige.

Det fattas en stämpel, påstod de.

Bara att se de ryska vakterna klädda i militäruniformer väckte obehagliga minnen hos Leena. En känsla av ångest som hon mindes från ett tidigare möte med poliser. Men ännu värre måste det ha känts för Misha som från den ryska ambassaden i Belgrad hade fått försäkran att han inte behövde något visum om han via Finland skulle åka till Ryssland. Som i sina hårdrockkläder, sina
tatueringar, sitt barrakade huvud omedelbart fick terroriststämpeln på sig.

Där stod de, Misha och Leena utsorterade från resegruppen vid sidan om den kö som sakta passerade passkontrollanten, en nitisk ung kvinna. Ett spöke från Stalins Sovjet. Miikul, vår ryskkunniga tolk gjorde sitt bästa. Försökte förhandla med chefsvakten men misslyckades. Misha och Leena fick inte fortsätta resan. Skulle tillbaka till Finland.

Marjatta, hon beslutade att lämna gruppen. Skulle återvända med Misha till Helsingfors. Vi skulle också ha blivit tvungna att göra detsamma om inte Leena kommit på tanken att hämta stöd från den finska sidan: hon krävde att få åka tillbaka till de finska gränsvakterna. Den ryska chefen gick med på Leenas krav och efter en halvtimme på andra sidan var saken klar: ryssarna, de kunde inte sitt jobb när de inte visste att i snabbpassen behövdes ingen stämpel av de finska passmyndigheterna. I triumf kom Leena tillbaka till bussen. Kände att hon segrat över det ryska system där de som har makten missbrukar den. Inte ser de människor de gör illa. Inte känner deras känslor. Ingen ursäkt fick vi för att de försenat vår resa med flera timmar. Att de gjort fel.

Gränsen mellan Finland och Ryssland är en gräns mellan två olika världar. Inte bara i den materiella världen utan också i människors tankevärldar. Åttiofem år utan ordets, tankens och känslans frihet kan inte gå spårlöst förbi. I generationer har de ryska folken levt i ett land där kritik mot makthavare betytt år i fängelse. På mentalsjukhus. Där oliktänkande med sitt liv har fått betala för sina tankar. Sina känslor.

Tusentals år har Karelen varit gränslandet mellan öst och väst i Nordeuropa. Sjuhundra år i det sverigefinska riket. Hundra år när Finland var en del av Ryssland. Ett gränsland som vi före vår resa inte riktigt visste vad det var. Så hög har muren mellan Finland och Ryssland varit sedan 1917 när Finland fick sin självständighet. Sin frihet i samband med den ryska revolutionen.
Har inte vetat hur det ser ut. Hur människorna lever. Vad de
tänker. Känner.

Nu vet vi: vi har sett att Karelen gråter. Att karelarna gråter, bland dem lyderna. Gråter över sitt förlorade liv. Att Rysslands ledare berövat dem deras framtid.

Huvudsyftet med vår resa till Kuujärvi – ”Månsjön” i översättning -, till Djogensuu – ”Åminne, Åmynningen” -, en liten by i det lydiska Karelen, Lydiland, det var att vi skulle vara med vid invigningen av den kyrka som lydiska föreningens medlemmar samlat pengar till att bygga. Till en liten ryskortodox kyrka som också hade fått ekonomiskt stöd från den ortodoxa församlingen i Helsingfors. Det var därför också fader Veikko, församlingens kyrkoherde, var med på resan. Skulle tillsammans med fader Mihail, den lokala kyrkoledaren, svara för invigningen.

Klockan halv två kom vi fram till Kuujärvi. Till Ida och Juho, våra värdar som mitt på natten väntade med sin gränslösa gästfrihet. Vi kom till ett gammalt hus vid sjön där vi tillsammans med Anna-Stiina och Olli i samma rum skulle bo våra tre dagar och tre nätter i det Karelen som tillhör Ryssland, i Lydiland. Efter en kort natt vaknade vi till den stora dagen. Skulle få se kyrkan. Vara med vid dess invigning.

Kyrkan, den stod på den högsta höjden i byn. Doftade trä. Andades kärlek. Deras kärlek som hade byggt den. Inklämda i ett hörn av allt folk som ville vara med följde vi den ortodoxa gudstjänsten. Den första kyrkogudstjänsten i Kuujärvi sedan 1928 då den tidigare kyrkan brann.

Kände att vi var på en helig plats.

Det gjorde vi också nästa dag när vi gjorde besök till ett kloster där vi kom in gratis sedan fader Veikko förklarat att vi var pilgrimer. En märklig känsla för Leena, som redan i tjugofemårsåldern lämnat den svenska statskyrkan, att höra berättelsen om Alexander av Svir (fi. Aleksanteri Syväriläinen) som på medeltiden grundade klostret. Om alla under som skedde under hans livstid. Som har fortsatt till våra dagar. Underligt att se på hans reliker i klosterkyrkan. Behållaren av den olja som sipprat ut ur hans ben. Som fader Veikko med en pensel penslade på pannan på alla dem som kysst bilden på Alexanders händer och fötter i den kista som en klostermunk öppnat för oss.

Det var då Leena fullt ut förstod vad Ludwig Feuerbach på adertonhundratalet menat när han sagt att för religionen är det bara det heliga som är sant. För filosofin bara det sanna som är heligt.

På vår fritid, den som blev över när vi varit med om att inviga kyrkan och hade besökt klostret, njöt vi av såväl fest som vardag i Kuujärvi. Vi ville i vårt hjärta, vår själ känna hur det är att leva i en liten by som Gud under så lång tid glömt i det ryska Karelen, i Lydiland.

Njöt av det stora lugnet.

Av en tillvaro där ingen på samma sätt som hos oss springer mot väggarna. Njöt av samtalen med Ida och Juho. Av samtal som gav oss större kunskaper, större insikter om Ryssland idag än alla de böcker vi läst om landet.

Det var ju levande människor vi pratade med. Människor som levt hela sitt liv i omänskliga förhållanden. Som överlevt. Ida med sin kvinnokraft. Sin visdom. Juho med sin kunskap om naturen. Om skogen. Vattnen runtomkring. Ida, hon berättade hur de tillsammans på femtiotalet hade byggt sitt hus. Flyttat ett hundraårigt knuttimrat hus till sjön Kuujärvis strand. Byggt upp det stock för stock igen. Fått tre söner.

Hur de hade jobbat på byns kolchos. Jobbade som slavarbetare utan lön. Fick mjölk och mejeriprodukter. Spannmål som de själva malde till mjöl. Och Juho, han berättade hur han i skogarna jagat björn. Älg. Småvilt. Fiskat i sjön. Sina sista år före pensioneringen slet Ida i den pälsdjursfarm som fanns i byn. I kylan. I stanken. Nu har de en pension som knappt räcker till maten.

”Inte orkar jag jaga längre. Inte heller fiska”, suckar Juho. ”Ett under att jag lever”, säger mannen som i höstas råkade ut för en svår brandolycka när han baklänges föll i öppen eld. Ingen trodde att han skulle överleva. På sjukhuset ville han inte stanna. Ville hem till Ida som i sju månader skötte om honom. Hans sår på ryggen. På händerna. Räddade hans liv.

”Hade jag varit kvar på sjukhuset skulle jag inte leva idag”, säger Juho bestämt. Stryker ömt med sin brandskadade hand Ida på håret.

Men det finns också annat som förmörkat Idas och Juhos liv: att han dricker. Var på örat också den kvällen när vi skulle till den utomhuskonsert som skulle förgylla dagen för kyrkans invigning. Där Ida skulle sjunga lydiska sånger i den kör som också framträtt ett par gånger i Finland. Samlat pengar till kyrkobygget.

Ida hade redan gett sig i väg till konsertplatsen i sin fina festdräkt när vi med Juho mellan oss i armkrok promenerade efter. Pratade om hans barndom. Ungdom. Hur de hade träffats, Ida och han. Pratade om kriget, andra världskriget där hans far dog. ”Ryssä on ryssä” – en ryss är en ryss var Juhos bittra slutkommentar när han berättat om det förtryck, de oförrätter han och hans familj under och efter kriget fick uppleva i Sovjetryssland.

Den finska Ida och Juho talar lärde de sig på fyrtiotalet i skolan under de tre år Kuujärvi var ockuperat av finnarna. Bra finska efter så många år. Lätt för Leena att förstå.

Språket hemma hos Ida och Juho, det har varit olonetskarelska (”aunuskarelska”, livviska). Det största finskbesläktade språket i området. Inte den lydiska som Idas föräldrar talat. Och deras barn, de har förlorat de båda karelska språken. Förlorat sina föräldrars modersmål. Har gjort en förlust som i en nära framtid betyder att lydiskan, den kommer att dö när den inte längre är ett levande språk i hemmen. Det känslans språk som föräldrarna talar med sina barn. Som går vidare till kommande generationer.

Den kedjan, den är bruten i Kuujärvi.

Men det finns en som ännu inte gett upp hoppet: Miikul, han som förhandlade om Leenas resa på gränsen. Som är ordförande i den lydiska föreningen i Helsingfors. Språkvetaren Miikul, lydiskans Mikael Agricola som skrivit dess ABC-bok. Som håller på att skapa skriftspråk för ett språk som hittills varit ett talspråk. Poeten Miikul, lydiskans Aleksis Kivi som skapar litteratur på ett litet föraktat modersmål.

Den här mannen som med samma glöd som Ida i Kuujärvi kämpar för livet, kämpar för det egna språket:

hjärtats språk och folk

pahomovas miikul
du är språkkämpen
vid karelska havet
kuujärvis stränder
strider du för lydiskan
ett litet finskt modersmål

det är inte många som talar det
men för dig är det mors mormors
hjärtats känslans språk

vilja och kraft i den kampen

mihailovas ida
du är kämpen för livet
vid karelska havet
kuujärvis stränder
strider du för det lydiska folkets
ett litet finskt folks liv

ni är inte längre så många
men för dig är det folket mors fars
hjärtats känslans folk

vilja och kraft i den kampen

i kuujärvi den 21 juli 2005

leena

På hemresan stannade vi på ett ställe vid Ladogas strand. Fick höra av den historielärare som var med på vår resa att just där utkämpade finnarna den strid som Väinö Linna beskrivit i sin bok Okänd soldat. Att det var där ryssarna lyckades skära av finnarnas reträttväg. Att de finska trupperna fick fly genom den täta skogen. Den eländiga terrängen.

På vägen till Kuujärvi hade vi stannat vid ett ryskt minnesmärke och en skogskyrkogård. På platsen för ett av de största slagen i kriget i Karelen. Där hade ryssarna avsikten att anfalla från två håll men finnarna gjorde snabba omgrupperingar. Lyckades med sin berömda mottitaktik slå sönder den första ryska fronten. Förlusterna blev stora på båda håll. Vår lärare, han berättade att när han för något år sedan tillsammans med sina studenter gjort studiebesök till Koirinoja hade de hittat dödskallar i skogen.

Du som läser vår reseberättelse förstår säkert Leenas känslor när vår historiker på sin gamla karta från krigsåren visade henne Lotinanpelto – ”Lotinaåkern” – som hon kommer ihåg att hennes far nämnt. Att Aaro krigat där. Förstår hennes motstridiga känslor när hon tänker att det kunde ha varit hennes far som i de striderna tog livet av Juhos far.

Kuujärviresan, den har satt djupa spår i oss. Aldrig glömmer vi de täta skogarna. De vackra grå byarna vid älvarnas och sjöarnas stränder. Det mäktiga karelska havet. Lydiland. Aldrig Idas mat. Den tiokilos gädda som under hela tiden räckte till frukost och kvällsmat till oss alla. Hennes rykande varma soppa när vi kom tillbaks från vår klosterresa. Dess himmelska smak.

Aldrig glömmer vi Kuujärvis skönhet.

Aldrig glömmer Leena den simtur hon en morgon gjorde med Anna-Stiina och Olli i sjön. Det mjuka vattnet. Svalorna. Aldrig doften av Idas och Juhos savusauna – rökbastu där hettan efter två timmars eldning är så stark att Juho måste ha filtmössa och handskar på sig när han badar.

Leena Paalanen och Erland Edvardsson

Comments are closed.